(1852 C 15 August 1909 in Hindhead) was from 1871 the second wife of the painter Lawrence Alma-Tadema and a painter in her own right. A daughter of Dr George Napoleon Epps (who was brother of Dr John Epps), her two sisters were also painters (Emily studied under John Brett, a Pre-Raphaelite, and Ellen under Ford Madox Brown), whilst Edmund Gosse and Rowland Hill were her brothers-in-law. It was at Madox Brown's home that Alma-Tadema first met her in December 1869, when she was aged 17 and he 33. (His first wife had died in May that year.) He fell in love at first sight,and so it was partly her presence in London (and partly the fact that only in England had his work consistently sold) that influenced him into relocating in England rather than elsewhere when forced to leave the continent by the outbreak of the Franco Prussian War in July 1870. Arriving in London at the beginning of September 1870 with his small daughters and sister Artje, Alma-Tadema wasted no time in contacting Laura, and it was arranged that he would give her painting lessons. During one of these, he proposed marriage. As he was then thirty-four and Laura was now only eighteen, her father was initially opposed to the idea. Dr Epps finally agreed on the condition that they should wait until they knew each other better. They married in July 1871 and, though this second marriage proved childless, it also proved enduring and happy, with Laura acting as stepmother to her husband's children by his first marriage. The Paris Salon in 1873 gave Laura her first success in painting, and five years later, at the Paris International Exhibition, she was one of only two English women artists exhibited.  Related Paintings of Laura Theresa Alma-Tadema :. | The Women of Amphissa | Not at Home Sir Lawrence Alma | Hadrian Visiting a Romano | Roses of Heliogabalus | Pompeian Scene or The Siesta |
Related Artists:
CRETI, Donato
Italian painter, Bolognese school (b. 1671, Bologna, d. 1749, Bologna) Italian painter and draughtsman. His individual and poetic art represents, with that of Marcantonio Franceschini, the last significant expression of the classical-idealist strain in Bolognese painting. His activity was almost wholly confined to Bologna, where he painted decorative frescoes, altarpieces and easel pictures for private collectors. Two qualities are paramount: a perfected finesse of handling and poetic suggestiveness of situation and mood. He sought the ideal beauty of the individual figure and was thus at his best in meditative pictures with few figures; his subjects combine grace of form and precision of contour with flesh that attains the surface delicacy of porcelain and colours that have a mineral-like refulgence.
BOUTS, Dieric the Elder
Flemish painter (b. ca. 1415, Haarlem, d. 1475, Leuven).
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.